Krypningens baksida.

Efter en lång och härlig morgon såg jag fram emot en lika lång och härlig dusch.
Tyvärr så blev det inte lika bra.
Viggan, som nu är mer än rörlig, kröp in i badrummet som en paradhäst, såg till sin stora glädje mig i duschen. Mamma och vatten. Hans två favoriter. ;) Glad kröp han vidare, kilade in sin tjocka lilla hand mellan listen och duschkabinens glasdörr. Plaskade lite. Smakade på ett hårstrå från golvet. När han ställde sig upp mot toalettstolen lovade jag mig själv att alltid fälla ner locket fortsättningsvis. Kanske tom sätta upp en skylt? Jag såg hans tjocka lilla hand gräva runt kring och under ringen och munnen mot sitsen. Jag sa högt AJABAJA och NEJNEJNEJ. Bankade argt på glasdörren.
Viggo, jätteglad, ville till sin mamma. Ville till vattnet, bada plaska tjoho! Stod med en stor flinande mun mot glasdörren, bankade tillbaka för att bli insläppt. Jag tänkte; nu ramlar han och slår i huvudet mot kaklet, slår i hakan, slår ut tänder.
Blod, mycket blod. Men jag kunde inte göra någonting, för han stod ju mot dörren som skulle välta honom om jag öppnade den.
Det enda jag kunde göra var att banka på dörren, se arg ut och säga AJABAJA, NEJNEJNEJ.
Visst, han ramlade en gång, mellan duschen och toalettstolen låg han inkilad. Med balsam i håret kastade jag mig ut och blötte ner både honom och badrummet. Men falskt alarm, varken blod och bara ett par ynka tårar.

Nästa gång sätter jag dig i gåstolen, Viggo. Det är ett löfte.